Stort svart handfat i granit. Spegeln ovanför handfatet har inbyggda lampor på sidorna.

Toalettstolen jag promt skulle ha bara för att den såg så bulligt och gulligt annorlunda ut. Ångbastun skymtas till höger

I hörnet där står den turkosa tvättkorgen.

Det känns så härligt att få positiv feed back! Pratade med min kära vän Jessica nyss och hon var så glad att jag börjat blogga igen. Hon berömde mitt bloggande och överröste mig med komplimanger om mitt sätt att skriva.
Hon ville läsa mer, sa hon! Så bara för det så fick jag lite ork och inspiration.

Det har ju varit lite dåligt med uppdateringar om hur det faktiskt blivit med projekten som nu är färdiga. Två våningar står klara och vi lyckades med att hålla vår tidsram på tre månader.

Idag tänkte jag visa badrummet på övervåningen. Ledsen att bilderna har dålig kvalíté.

Ja, jag förstår att jag gick lite banans när jag höll på att handla in saker till det.
Golvet är svart och väggarna vita, handfatet svart granit och ångbastun vit.
Jag ville ha in lite färg!

Jag föll för turkost.

Jag vet inte om det var för att det får mig att drömma mig bort till vita varma stränder och svalkande turkosa hav, eller om det påminner mig om himlen en varm sommardag eller gnistrande istappar vid sjön en underbar solig vinterdag. Eller så snodde jag idén med turkost bara rakt av från någon fin bild jag sett och tänkte; what the heck – så kör vi.

Jag köpte turkosa handdukar, turkos badrumsmatta, turkos tvättkorg, turkosa ljus och turkos lykta. När jag plockade på mig en sopskyffel bara för att den var turkos började jag känna att jag började gå lite banans men det var inte förrän jag tänkte köpa en isskrapa och en cykelpump bara för att de var turkosa som även jag till fullo insåg att jag gått för långt.

Tom lägger klinker i tvättstugan

Där vart Tom är på bilden kommer det finnas inbyggda torkställningar som kan fällas upp. I bakgrunden syns den nya dörren

Taget från ungefär samma vinkel som bilden ovan. Så här såg det ut innan, dock är gipset på väggen nytt.

Tjusigt det var innan i tvättstugan, verkligen hemtrevligt. :/

Där har Tom påbörjat att bygga in den nya fjärrvärmeväxlaren

Efter flera månaders avbrott tänkte jag att det kunde var
dags att börja skriva igen.

Jag hade rätt mycket där ett tag. På jobbet. Hemma. I huvudet.
I kroppen. Hjärnan gick på högvarv och kroppen sa ifrån men jag tror och hoppas
att jag nu lyckats sortera, prioritera och komma på banan igen. Så nu kör vi!

Tvättstugerenoveringen är i full gång. Vi har bestämt oss
för hur det ska se ut och Tom har gjutit golv och lagt in golvvärme, gipsat och
byggt väggar, spacklat, slipat och putsat, målat, lagt klinker på golvet och
svärfar har lagt kakel på väggar och farsgubben har gett sin hjälpande hand. Vi
har handlat stommar och tvättmaskin och torktumlare. Så där är vi nu. Nånstans
så där halvfärdiga med tvättstugan.

Nu börjar det klia i fingrarna på mig att gå bananas och
börja städa, inreda och tvätta allt jag kommer åt. Åh, så roligt det kommer att
bli att äntligen få tvätta! Jag längtar! Och nej, jag är inte ett dugg ironisk.
Vilken lycka det kommer vara att kunna gå ner och tvätta när som helst, gå ner
och sortera tvätt, mangla och vika lakan, stryka och sortera kläder efter färg.
Putsa och gno så allt blänker i nya tvättstugan och sätta mig mitt på det varma
golvet och insupa det som är mitt, bara mitt!
Sen tar jag på mig förklädet, går upp i köket och bakar bullar, göder
man och barn och tar vidare fram min stickning och fortsätter sticka mössor
till barnen. Nu känner jag att jag nånstans i meningen gick till överdrift…

Hur som helst, än är vi bara halvvägs så jag får fortsätta
drömma innan verkligheten med ett hav av tvätt, otympliga lakan och fläckar som
inte går bort slår mig i ansiktet.

Har jag berättat om den? Förälskelsen? Inte den där första rafflande känslan man får när man precis träffats. Inte den där typen, ni vet, när man beter dig som en fjortis och tror inte det finns en morgondag.
Jag pratar om den där morgondagen. Känslan man får när man tror det man kallar sitt liv tar slut men så räddas den i sista sekund. Jag pratar om den där blicken, förståelsen, fyllaivarandrasmeningar-känslan. Jag pratar om vetskapen om att man vet att man varje kväll får krypa ner, tätt intill, det man håller kärt. Jag tänker på den gemensamma framtiden. Hur vi ska skämma bort barn och barnbarn tillsammans, hur jag ska vara den där bullmamman som som alltid ler med lite mjöl i luggen och hur han fixar allt som går sönder. Känslan av att bli kallad för min lilla pruttklutt bara är gammal charm.
Hur jag ler inombords när han frågar hur jag vill ha den nya tvättstugan. Hur han nickar till svar, ger mig en puss och går ner och börjar bila upp golvet så han kan sätta dit golvvärme så jag slipper frysa om mina tår när jag i framtiden ska stå där och tvätta vår familjs kläder. Ja, det är jag som ska göra det lika väl som det är jag som oftast lagar mat och betalar räkningar. Likväl som det alltid är han som skottar snö, klipper gräs och hämtar barn från dagis. Det är så vi funkar, så vi är vana, så vi vill ha det.
Så vi alltid ska ha det. För att kärlek för oss är att förstå varandra. Jag gör inte allt det jag gör för att jag måste. Jag gör det för att jag älskar. Likväl som han.
Tom, du och jag är vi. För alltid. På gott och ont. Men mest av kärlek.
Ska vi fortsätta med tvättstugan nu? Jag måste ju ha något att rapportera om i min blogg. Eller ska jag fortsätta skriva om allt det som är vi?

Jag är en sån som har svårt att leva i nuet. Antingen blickar jag tillbaka eller så längtar jag till framtiden.
Häromdagen, det kanske till och med var igår, frågade jag maken om han aldrig längtar tillbaka till den där första tafflande känslan, pirret.
Nej, svarade han, jag älskar känslan jag har nu.
Vilken känsla då, undrade jag då och la skämtsamt till något om Irritation?
Känslan av kärlek, fick jag tillbaka som svar.
Jag tror inte det behövdes mer ord än så. Kanske beskrev de orden allt det där om trygghet, gemenskap, förståelse, framtid och familj.
Kanske innehöll de få orden allt som min längtan bär på. Nog är det bara en förstärkt version av känslan från förr. Mycket troligt är det just de orden som får mig att längta till framtiden, drömma om hur allt blir när det är helt klart, Bara vi får en toalett på övervåningen, lampor i hallen, en tvättstuga, en relax, en stor pool… Bara gör allt det vi drömmer om, hoppas att allt går av vägen, bara vi uppnår våra mål (..så vi kan skapa nya) Så det kanske inte är så farligt att hänga sig kvar vid känslan av gamla känslor, skapa nya mål var och varannan dag och drömma och längta bort till framtiden.
Bara jag förstår att vårda och förstå att vår bästa tid är nu. Nu. Och nu och nu.
Nu.

….Nu.

Varför har jag så svårt att hålla käft? Ibland blir saker bättre av att man håller det för sig själv. Ibland mår man bättre av att saker faller i glömska.

Som.

Varför ljuger jag inte ihop en story när folk frågar varför jag har stora ärr på mina handleder?

Varför berättar jag detaljrikt om min barndom när någon undrar?

Varför skriver jag här att jag mår dåligt när jag egentligen bara kunde vara som alla andra och säga: Det är bra! När någon frågar. Eller inte frågar, som i mitt fall.

Varför måste jag gå in på att mitt bajs är rinnigt och blodigt när någon frågar om jag är dålig i magen.

Varför berättar jag att jag faktist är rätt unik när jag spytt upp en bajskorv genom munnen. Så jag kan, med andra ord, helt sanningsenligt säga om något smakar skit eller inte. Alla är vi bra på nåt.

Varför mörkar jag inte att jag tappar humöret, ryter till och svär?

Varför skriver jag allt det här?

Jag har tagit upp det förr. Flera gånger. Jag vet. Men det är ju så faschinerande (nu har jag skrivit om ordet tusen gånger men är fortfarande osäker på hur det stavas – jag skyller på att jag är finne!) Jag talar (skriver) om livet. Hur allt ter sig, om konsekvenser, om hur allt ändå löser sig till slut. Om än dock inte så man tänkt sig. Jag pratar om livet. Det allt rör sig runt. Har jag berättat att det rör sig rätt mycket runt mitt liv just nu? Har jag sagt att det tagit stopp? Har jag berättat att jag spyr minst fyra gånger varje dag, att jag kissar nålar och bajsar blod? Och mår illa. De kallar det urinvägsinfektion. De kallar det magkatarr. De kallar det magsjuka.

Jag kallar det stress.

Efter fyra dagar av antibiotika så känns nålarna jag kissar större, illamåendet värre och oron enorm.

Har jag sakt att jag ser en ljusning? Har jag berättat att jag fått en fantastisk ny kollega som får mig att känna att det är ok att vara sjuk, att det är ok att ta hand om sig själv? Har jag berättat att det känns som ingen annan tror mig? Att jag ringde min man och sa; ”Hah, där fick du! Jag har det svart på vitt, jag har urinvägsinfektion, enligt läkaren. I alla fall…” Har jag sagt att det kändes lite barnaktigt men ändå som en bekräftelse. Jag är sjuk. På riktigt. ”Vad är väl  en urinvägsinfektion mot ett jättekliv in i väggen?” Nja, ingenting. Men ett steg.

Jag har tagit många.

Tro inte att jag inte vet att det finns andra som har det värre. Det vet jag att det finns. Det får jag höra varje dag.

Barnen i Afrika till exempel.

Alla ensamma mödrar.

Alla ensamma pappor.

Alla våldsoffer.

Fattiga.

Fan och hans moster.

Jag vet! Men är det ok att jag känner att det tagit stopp för mig? För mig Katja som har fast anställning på fint företag, gift sen fem år men den bästa maken man kan tänka sig, med de finaste och gulligaste barnen i världen, med de fantastiska föräldrarna som ställer upp varje dag, med den härliga kollegan som förstår, men den superbra chefen som inte ställer några frågor, med underbara vänner, med två fina hus (för tillfället) och materia som räcker och blir över. Är det ok att må dåligt när man har det så bra? Är det ok att tycka att världen ramlar ner? Att tappa humöret och säga en svordom eller sju? Att slita sitt hår? ÄR DET OK? Eller är allt det jag känner paxat av de mindre välbärgade? För de utan jobb? Utan familj? Utan bostad? Utan vänner?

Svamlar jag i mörkret nu? Eller har jag berättat att jag ser en ljusning? Om drygt en vecka flyttar vi. Om drygt en vecka får barnen sin far tillbaka. Om drygt en vecka får jag min man tillbaka. (förhoppningsvis)

Om drygt en vecka får jag mitt liv tillbaka.

Vi flyttar då. Då har vi bara ett boende. Ett projekt. Ett hem.

Vi ses då.

Var kommer de ifrån? Jag försöker göra rätt. Göra om göra rätt. Jag försöker vara rätt. Jag ger mitt allt för barnen, ger mer än vad som finns och tar bara av mig själv. Jag ger mitt allt och lite till på jobbet trots att världen håller på att rasa ner på mig. Jag lagar mat, handlar, minns alla födelsedagar, köper presenter, ordnar kalas, tvättar, ler, biter ihop och bäddar sängen. (Ibland) Och fan och hans moster. Jag tänker till, ordnar, ger beröm och puschar. Jag packar, jag städar, jag ger massage och jag pratar gott. Jag ordnar middagar, bjuder in, bjuder till. Och jag ler.

Jag gråter. Rätt ofta nu faktiskt. Jag svär. Jag ryter till, tycker till och tar i. Jag kämpar, jag sliter mitt hår och jag undrar. Jag förundras. VAD I HELVETE GÖR JAG FÖR FEL?? Ja, nu kommer jag skriva det öppet för jag är förbannad! Jag kommer inte nämna namn men den det berör får beröras. Pratar man om sin ”piip” med att säga att det där är Katja och hon är helt dum i huvudet? Är det kutum att försöka få mina vänner att prata skit om mig? Finns det en lag som säger att jag enbart finns för att hatas? Är allt jag gör fel? Är det ok att säga att man aldrig kommer överens och att man är totalidiot trots att man tillbringat flera dagar och kvällar ihop och bara skrattat, när man planerat bröllop och delat kalas? Är det ok att lyssna mer på rykten än själva källan själv? Är det ok att tro att det är sant trots att jag svär vid mina barns liv om att det inte är det?

Jag är inte perfekt. Långt ifrån. Men jag har mina sidor. Varför ska man bara se de dåliga? När man är så nära? Jag tvingar ingen att vara min vän men tyvärr väljer man inte sina släktingar. På gott och ont.  Jag är, trots allt, glad att jag har mina. På gott och ont. 
Men nu ryter jag ifrån! VAD I HELVETE ÄR DET SOM ÄR PROBLEMET? Jag har gjort mina misstag i livet, jag har rättat till, gjort om gjort rätt. Livet jag lever nu är rätt, det är mer än rätt och jag tänker inte be om ursäkt för att jag är jag. Jag är jag, trots mina skavanker men ger det någon rätt att prata illa om mig bakom min rygg, hata mig och kasta pilar mot och inte tro mina ord? 

Är inte jag värd ett enda gott ord? Ett leende? 

Ett förlåt?

Snart ska jag börja leva.

Bara vi är klara med det och det och det ska vi börja leva. På riktigt. Bara huset blir klart, jag får en ny kollega och ditten och datten. Då ska livet börja. Då slipper jag det. Och det och det ena och det andra. Då börjar livet. Då ska jag leva, göra det ena och det andra. Ditten och datten. Då ska jag ta tag i det det och det här och hinna med att andas.

Jag har fått en ny kollega, om två veckor flyttar vi. Är det då livet börjar?

Men alla dessa dagar som kom och gick. Varför var det ingen som berättade att det var det som var livet?

Är.

Jag är ju inte så dum att jag inte fattar vad som håller på att ske.
Man kan ju räkna på mindre än sina tio alla symptom och förstå vart det är på väg.

Låsningar i rygg
Förvirrig
Kräkningar
Illamående
Dålig mage
Humörsvägningar
Osv
osv

Jag är inte gravid. Däremot jäkligt nära den berömda väggen. Så nära att kroppen börjar säga ifrån.

Efter att jobbat för två på arbetet (som jag iofs trivs väldigt bra på) under 2,5 månader, varit både mamma och pappa hemma under lika lång tid, tagit hand om alla hushållssysslor i princip själv, planerat och fixat födelsedagar och bakat och stojat, letat bästa priser och kohandlat, bestämt vad som ska vara vitt, svart och vilken vägg som ska bort. Och vilken som ska sitta kvar och vilken vägg som ska upp. Vägt upp och ner. Ritat kök. Ritat streckgubbar. Alltid försöka vara bäst, mest  och alltid klara allt allt allt.
Det ska vara mat från grunden, fina råvaror och grönsaker och frukt. Det ska vara hemma pixlade grönsaker och egen saft i glasflaska. Det ska vara fint och ordning och reda. Och fina lönen på fredag. Det har varit full koll på ekonomi, skriva upp varenda krona, hålla koll.
Fatta noll.

Jag är duktig på att hålla många bollar i luften men just nu känns det som varenda en ramlat ner samtidigt. Att det helt enkelt tagit stopp. Att det lilla hårstrået jag balanserat på blivit alldeles för vingligt och varenda boll slås mot min knopp.

Jag är inte så dum, att jag inte fattar vad som håller på att ske. Frågan är om jag är smart nog att göra något åt det.

Jag ser en ljusning.